Barns och ungas medie- och informationskunnighet

Utan mediekunniga medborgare ingen demokrati var rubriken på ett intressant seminarium på Meg13, om medie- och informationskomptens hos barn och unga, och bland lärare och andra som arbetar med barn och unga.  Nordicom (Göteborgs universitet) har precis släppt en bok om medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället (med underrubriken Skolan och demokratin)Boken behandlar frågor som: Har medieanvändarna den kompetens som krävs i dagens samhälle? Vad gör politiken och skolan för att skapa kritiskt tänkande medborgare och kreativa medieproducenter? Och vilket ansvar har medieföretagen? Några av författarna medverkade i seminariet: Cecilia Boreson, verksamhetsutvecklare, Utbildningsradion, Michael Forsman, lärarutbildare, Södertörns högskola, Lotta Bergman, litteraturforskare, Malmö högskola, Ulrika Sjöberg, barn- och ungdomsforskare, Malmö Högskola, Martina Wagner, expert mediekunnighet, Statens medieråd och moderator Ulla Carlsson, professor och direktör, Nordicom, Göteborgs universitet. Mediekompetens är en oerhört viktig färdighet i det kommunikations- och informationsintensiva samhälle vi lever i idag. I grunden är det en demokratifråga eftersom det handlar om alla medborgares (även barns och ungas) möjligheter och kompetens att kunna ta del av och agera i nätverkssamhället. För att kunna läsa och producera multimodala texter krävs verbal, visuell och audiovisuell kompetens. Barnen måste också kunna röra sig mellan olika medier och kritiskt granska innehåll och form i olika medier. Dagens lärare måste ju själva kunna behärska den här nya läs- och skrivkunnigheten. Lärarutbildningen och skolan lever inte upp till detta, utan har en begränsad syn på till exempel svenskämnet och språket och lärare är ofta osäkra på andra medier än den skrivna texten. Nätverkssamhället kräver en annan form av läs- och skrivförmåga. Panelen var rörande enig om att skolan idag inte arbetar tillräckligt mycket med barns- och ungas medie- och informationskompetens, och att det behövs bred samordning, samverkan, mer forskning och framför allt initiativ från lärare och rektorer i kombination med politiska beslut för att detta ska bli bättre.