Digitalt sist?

Reflektioner från Kungliga bibliotekets konferens: Digitalt först med användaren i fokus – forskning kring bibliotekets roll i ett hållbart digitalt samhälle 25/10 2019

Under dagen gav forskare olika perspektiv på bibliotekens arbete för digital delaktighet. Mest intressant var kanske att höra forskare från andra forskningsområden än B&I, som tex statsvetare, ge sin bild av bibliotekens roll i ett digitalt samhälle.

Stefan Johanssons föreläsning med rubriken Digitalt sist – hur ska alla komma med? bär jag särskilt med mig. Stefan Johansson är tillgänglighetsexpert, forskare på KTH och leder Begripsam. Begripsam jobbar med personer med funktionsnedsättning, personer med psykisk ohälsa och personer i utanförskap, tex hemlösa. För oss inom Folkbiblioteken i Lund är dessa frågor aktuella både i vårt stora tillgänglighetsprojekt inom Stärkta bibliotek och i utvecklingen av vår verksamhet för digital delaktighet.

Alla påverkas av digitaliseringen, oavsett om man är med eller inte. Den samhällsutveckling som digitaliseringen innebär spetsar ofta till svårigheterna för personer med olika funktionsnedsättningar. Samhället är inte byggt för personer med kognitiva funktionsnedsättningar och i de studier som görs kring delaktigheten i samhället, tex Svenskarna och Internet , finns inte personer med funktionsnedsättning (eller personer som inte pratar svenska) med. Begripsam försöker spegla de stora undersökningarna men för olika grupper med olika funktionsnedsättningar.

Stefan Johansson påminde om att bibliotekens prioriterade målgrupp ”personer med funktionsnedsättning” ju egentligen inte är EN grupp utan en mångfald av olika grupper och individer som har olika kombinationer av funktionsnedsättningar. Det är inte funktionsnedsättningen i sig som avgör om man är digital eller inte (personer med diagnosen ADHD är exempelvis mer digitalt aktiva än genomsnittet), utan något annat. Johanssons forskning handlar om att ta reda på vad detta VAD är.

De grupper som har störst svårigheter med digitala tjänster är personer som av olika skäl har utmaningar kopplade till språket eller den intellektuella förmågan. Man kan också se att personer i särskola, särskilt boende eller daglig verksamhet i hög utsträckning är utanför det digitala samhället. Detta är intressant med tanke på att dessa verksamheter ingår i den offentliga välfärden – vi har alltså i någon mening själva makten att lösa detta utanförskap.

Då blir det också tydligt att olika grenar av offentlig sektor behöver samarbeta kring de här frågorna. Det försöker vi i Lund har ta fasta på när vi nu utvecklar vår verksamhet kring digital delaktighet, bland annat genom deltagande i ”Folkpaketet”. Vi har också i en designprocess tillsammans med tjänstedesigners från kommunens IT-avdelning bjudit in potentiella samarbetspartners att redan i prototypfasen hitta möjliga vägar framåt i vårt gemensamma arbete för digital delaktighet.

Ofta förs diskussionen kring digital delaktighet utifrån ett individperspektiv: de individer som inte är delaktiga har själva ett ansvar att höja sin digitala kompetens och samhällets lösning på problemet är att erbjuda olika former av kompetenshöjande insatser, till exempel i form av ”Digitalt först”–satsningen. Många av de personer vi möter i bibliotekens dropin-verksamhet kring digitala frågor ger uttryck för att hindren för deltagande i det digitala samhället är emotionella (tex rädsla, skuld, skam) snarare än fysiska (tex brist på digitala apparater, Internet) eller kognitiva utmaningar. Men egentligen kanske problemet inte beror på de enskilda individernas kompetens eller brist på kompetens utan på strukturer – hur själva samhället och dess funktioner designas. Vi behöver flytta skulden för det digitala utanförskapet från individen till samhället.

Som ett exempel på hur samhället bygger utanförskap nämner Johansson Skånetrafiken. Deras nya app och biljettsystem är väldigt talande exempel på hur samhällsfunktioner digitaliseras till glädje och nytta för många (det här fallet personer med tillgång till smartphone, Internet och/eller betalkort) men som också lämnar ganska många utanför.

Kontentan är att det inte är fel på individen – det är fel på designen. Funktionshinder skapas i hur vi skapar vår omvärld – funktionsnedsättning är något man har och ska kunna leva med. Den avgörande frågan blir då: Hur kan vi designa för deltagande? Stefan Johansson menar att många designprocesser närmar sig frågan från fel håll: man börjar med att utforma en tjänst för den så kallade normaten (= normalanvändaren). Problemet med det angreppsättet är att normaten i själva verket är i minoritet och att varje nytt behov innebär en resurskrävande designutmaning eller anpassning.

Vad detta innebär för oss på biblioteken när det gäller hur och för vem vi utformar vår verksamhet för exempelvis digital delaktighet, kommer jag att fortsätta fundera på tillsammans med mina kollegor…

Kristina Elding, enhetschef för Digitala och rörliga biblioteket, Folkbiblioteken i Lund