En rapport från Next library i Berlin

Under förra veckan reste jag (Tove) och mina kollegor Anna, Annelie och Annelien till bibliotekskonferensen Next library i Berlin. Konferensen skapades 2009 av biblioteken i Århus, men arrangerades i år i samarbete med det tyska Central- och regionbiblioteket i Berlin.
Det blev tre intensiva dagar av föreläsningar, workshops och samtal med biblioteksmänniskor från 40 länder. Här är några anteckningar, reflektioner och intryck om allt från armstöd till höftrullningar i det offentliga rummet.

"The venue"

Konferensen ägde rum i en tillfälligt uppbyggd miljö, delvis under bar himmel i en park utanför Amerika-Gedenkbibliothek i ganska centrala Berlin.

Workshops, utställningar och föreläsningar avlöste varandra i ett tiotal olika små bastuliknande rum och korridorliknande konstruktioner av byggställningar, containrar och trä. Det luktade gott av färskt trä och det var härligt med frisk luft, men det slamrade nåt förskräckligt i plåtgolvet så fort någon rörde sig. Rullstolsburna och personer med hörselnedsättning göre sig icke besvär. En rufsig och bekymmerslös arkitekt säger att hans kollega ligger och vilar för att kunna bygga klart under natten. Alla är uppenbart stolta över "the venue", dess berlinska ofärdiga karaktär och det är roligt. Den första så kallade key note-föreläsningen fick vi se under ett halvfärdigt plasttak, i den småkyliga Berlinkvällen. Mysigt!

Plasttaket, även då det sedermera var ett färdigbyggt sådant, bedömdes snart vara ett otillräckligt skydd mot det hotande regnet vilket ledde till att en del av programmet flyttades in i en närbelägen kyrka.

Biblioteksmanifest av R David Lankes

Många hade sett fram emot biblioteksgurun (det måste man väl kunna kalla honom?) R David Lankes närvaro på konferensen, men på grund av sin cancerbehandling kunde han inte komma. Istället fick vi se hans A manifesto for Global Librarianship på film. Han har en otrolig förmåga att formulera sig så att de nya tankar om bibliotek och bibliotekarieprofessionen man kanske har bekantat sig med en aning, vrids ytterligare ett varv framåt och landar perfekt in i det som händer runt omkring oss. Om jag försöker återge det, så blir det platt. Det är väl också något som kännetecknar riktigt goda talare - de är omöjliga att citera, för även om man använder deras egna ord så säger man inte samma sak. Så titta istället. Jag ska se det igen själv, för att smälta det.

Kolla också in två av de andra key note-talarna, arkitekten Sandi Hilal och museichefen Nina Simon.

Båda på varsitt sätt inspirerande om medskapande och värdskap i det offentliga rummet.

Uppmuntra det oväntade

Temat för konferensen var Encourage the unexpected!, alltså en förstärkning av det mer kända utropet Expect the unexpected! Vi skulle alltså inte bara vänta oss det oväntade, utan även bjuda in och uppmuntra det. Prototypandet, misslyckandet och experimenterandet var begrepp som gick som en röd tråd genom programmet, något som jag tänker rent psykologiskt är effektivt för att få människor att faktiskt våga initiera förändring, komma med idéer och testa något nytt. Det är skönt för duktiga och högpresterande (biblioteks-)människor att få slippa krav på perfektion och våga befinna sig i "betatestande" istället för att skynda mot målet. För att nyttja ytterligare en klyscha - kanske finns målet i själva resan, särskilt när man jobbar med människor och ständigt skiftande samhällen, riktlinjer och uppgifter. Personligen blir jag nyfiken på motreaktionen - för det kommer alltid en motreaktion. Vad är temat för en sådan här konferens om fem år när vi har tröttnat på tjusningen i att säga "Yes, we made a mistake!"?

Hur förmedla allt detta?

Programläggarna hade uppenbarligen slitit som djur, och ändå verkade de avslappnade och glada på scenen. Arrangörerna var alla så välkomnande, vänliga och välvilliga. Det fanns hundratals programpunkter att välja mellan under de fyra dagar som konferensen pågick. Pass med pärlband av korta presentationer från olika bibliotek och projekt låg parallellt med längre pass av föreläsningar och efterföljande workshops, samtidigt som det pågick utställningar med möjligheter att prova på allt från broderande biblioteksaktivism till modellbygge. Det handlade mycket om deltagande, om att göra besökarna på biblioteket till värdar och medproducenter, om att gå utanför det klassiska biblioteksuppdraget för att på allvar bjuda in och göra besökaren bekväm i verksamheten.

Det blir så mycket information att jag badar i den och först bara kan urskilja trender och tendenser, men sedan ser jag detaljer, lägger exempel på minnet och samlar visitkort. Funderar på hur vi ska använda det.

Så kommer stressen. Hur ska jag, som har fått chansen att åka hit, kunna förmedla allt detta till er som jobbar på biblioteken? Hur ska jag välja i programmet för att vara mest strategisk? Hur ska det kunna omsättas i nytta för de skånska biblioteken? Man måste ju nästan uppleva det. Det är komplext, detta med egen kompetensutveckling och lååånga processer när man som jag är tränad i att allt som går in ska UT! Helst med en gång. 

Samtalen!

Och så alla dessa samtal. Samtal man har i kaffekön, när man väntar på en föreläsning, när man har bensträckare, under workshops, med arrangörerna, med nån som säljer biblioteksinredning, med nån som snöat in på brädspel, med bibliotekschefen vars personal gick ut i strejk mot införandet av RFID för att de var rädda för strålning, samtal med någon som tror att Skandinavien är himmelriket på jorden. 

Jag fick lära mig att det finns arkitekter funderar på hur biblioteket ska lukta när de planerar nya bibliotek. Jag hade aldrig förut tänkt på att man alltid bör ha stolar både med och utan armstöd i offentliga miljöer för att det både finns de som fastnar mellan armstöden och de som behöver dem för att ta sig upp. Jag visste inte att den holländska bibliotekslagen inte säger att biblioteken ska vara för alla. Jag visste inte att Tyskland inte har en bibliotekslag. Jag vet nu att amerikanska bibliotekarier är att lita på när det gäller att på studs redovisa gruppens resultat av en workshop inför en grupp okända människor. Hur gör de för att bli så otroligt bra på det där med att prata inför folk?

Höftrullande bibliotekarier

Vissa workshops höll riktigt hög klass och gav spännande tankar och idéer, andra gjorde att man mer satt och funderade på konsten att hålla en bra workshop eller process - vilket i sig är intressant. Ibland känns det som att allt som innehåller post it-lappar, färgglada tuschpennor och glada tillrop kan kallas en workshop. Ibland hade det varit bättre med en gammaldags föreläsning utan interaktivitet, tänker jag, när personen som håller i det hela är superintressant och kunnig inom sitt område, men kanske inte lika bra på just workshoppande. Nu är du för kritisk, Tove, tänker jag sen.

I idéalstrandets namn varvades programmen med olika fysiska och mentala övningar som syftade till att göra oss kreativa, pigga eller kanske bara glada och våga prata lite med grannen på stolen intill. Den danske kreativitetsprofessorn Christian Byrge hade en hel arsenal av underhållande övningar för att göra oväntade kopplingar och komma på spännande idéer för att utveckla biblioteksverksamheten- och rummet. 

Andra lekfulla inslag höll inte samma kvalitet. Bilden av en kyrka full av höftrullande bibliotekarier från 40 länder som säger I'm so sexy! kommer kanske aldrig att lämna min näthinna.

Nästa år hålls Next library återigen i Århus, på Dokk1, den 2-4 juni. Då hoppas jag att det blir fler skåningar som åker! 

Här finns programmet för Next library 2018 och förhoppningsvis inom kort också filmade föreläsningar och korta presentationer från konferensen.

Några bilder i urval!